Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1855, sida 2

Eu Gengängare. (Forts. fr. föreg. N:r.) — Men ijag är, forifor han, alldeles likailtig för sådane wacklande befantffaver, och will jag en näng för ata låta Herr löjtnanten det förjtå. — Är du från dina sinnen Ludwig, min wan? frågade jag häpen och öfwer: raskad. Sedan hwilken tid brukade wi, barn uppwurna tillsamman, titlar oss emellan? Har jag undandragit mig din belantskap och det hos la Croir på sista konserten? Deen du yrar iu; jag mar ej der med min fot. — Det der år oförskämdt, br Löjinant; ursägten är sämre än sjelfwa förolämp: ningen; jag bar den åran att refomse mendera mig; tacksam mot Gud att jag ätminstone bar mina twå goda ögon i behåll och fan fänna tea en menniska på tre alnars distans, om det också ful le förhälla fig annorlunda med wisst folk, fom i fina egna tankar äro högre än sjelfva Riddarholmstornet. Kypare, ywad är jag skoldig. Han betalade och aflägsnade sig. För. wånad, utan afrt kunna komma till nä 5ot beslut blickade jag efter donom. År