Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1855, sida 3

jande dagen få mitt öde afgjordt med en gång. Det förwänar er måhända, att denna aftonens tilldragelser frå så i detalj präglade i mitt minne; men det är ifrån denna afton jag daterar mina lidanden. Denna afton, eljest få ljuf, få löftesrik för framtiden, synes mig nu lik det smink, hwarmed man någon gång målar de dödas Lif. Jnnan 8 dagar woro förflutna, woro jag och Rosaura ett förlofwadt par. J sällheten af detta förhållande glömde jag allt utom mig; jag älskade Rosaura såsom man endast älskar en gång i sitt lif, sisom man älskar, då man älstar ewigt. Några weckor förswunno på detta sätt såsom lika många timmar. Här höll den unge mannen upp ett par sekunder och lutade sitt hufwud tant: fullt mot banden, derefter forisatte Han: Jag har hittills tecknat för er den lydliga hälften af mitt lif, jag nalkas nu den sorgliga delen, fom hade till följd för mig förlusten af älskarinna, får dernesland och faders hem oc faders hjerta, förlust af allt, fom en menniska hår i lifwet högst wärderar. Olyckan fom ej på en gång, den fom fmåningom; den flog flag på flag, utan att på en gång förkrossa; den smög fig på mig fom giftet af ett pestämne. Jag gick en dag in på Kastenhoffs lällare för att spisa frukost. Wid ett af