Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1855, sida 2

skonad för alla anmärkningar. Och detta med rätta. J fina mera allmänna refteftioner, i anledning af detta, numera någorlunda ryktbara möte, har Dil. inlagt ett förord för fonventifeln, såsom den älosta for men för andaktsöfning, förswarad af Aypostelen Petrus sjelf i Ap. G. 5: 29 (man måste mera lyda Gud ån menniskor))Nå wäl! J sjelfwa paradiset fanns ju ingen kyrka. Der måste således den allmänna gudstjensten hållas i någon af Edens sköna lundar. J famma belågens het war äfwen Petrus, faft ej i samma lydliga belägenhet. Derföre måfte han predika hwar han kunde få plats, och sjelfwa fängelset fick stundom göra temp: lets tjenst. Men deraf må ej slutas, att han hade försmått att begagna wåra fyr for, om de på hans tid warit att tillgå. Dessutom egde han en fullmagt, genom hwilken hans werksamhet icke begräånsades af något annat än af jordens gränsor; och en kallelse, fom ide war, fåfom wåra winkelpredikanters, sjelftagen. Till des: fa luftiga, ja, till och med olympiska, re flektioner hörer äfwen den i Dil. före: kommande, att man ej må bedja Gud gömma dagens sol, nattens måne och tindrande stjernor i ewiga moln, derföre att folmåne och stjerndyrkan funnits och finneå. Ett Prestsällskap, fom He höfwer en sådan påminnelse, borde wisserligen aldrig få hälla någon årsfanr mankomst. Men det står wäl icke heller få illa till, att solen och månen och ftjernorna träda i skuggan för det, att man söker motwerka irrlärors spridning och sätta gräns för fanatismens ströftåg på ftyrkans fridlysta mark. Dermed är ju icke det minsta hinder lagdt för ordets fria bruk, men wäl för deras frihet, eller rättare sjelfswåld, som misstyda ordet och förderfwa den rena läran. En reflektion af tyngre innehåll, fan: ske något för tungt äfwen för Dil., år slutligen den, deri Dil. gör weterligt, att Äprester, blott för timlig bergnings skull, få på predikstolarna uppträda med mer eller mindre bibelstridiga läror. En så kolossal beskyllmng synes innefatta ett tillämnadt envig med tryckfrihetslagen, och det wore wäl för Dil., men illa för kyrkan, om wederbörande icke hade en paragraf i denna lag, att dermed till bakawisa utlåtelser af så förnärmande syft ning — Af sednaste Hernifands-BPBoften för den 1 dennes inhemtas, att: den här bekante konstapeln Möllerswärd också i Hernösand hållit religiösa föredrag. Wid en af honom på skolsalen derstädes hållen s. k. Bibelförklaring gör Hernöfands-Posten, i en längre, ganska wälgrundad be traktelse deröfwer, hwarjehanda anmärt ningar, deri han med nej beswarar frå: gan, om den unge mannen är fitt sjelftagna uppdrag wuxen. J affeende på det å nämnde ställe hållna Pvåfvande och luftiga talet, anmärker OP, att det är mycket lättare att fåga hwad det icke war än hwad det war. Det war, säger H.P., ide en Bibelförklaring — ride heller en predifan — och minft ii DDÖ