Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1855, sida 2

l:o såsom Salens yttrande, att fonvenikeln wore roten och upphofwet till alla de religiösa förwillelser, hwilka man under sednare tider när och fjerran fett uppstå. Ett sådant påstående finnes dock ej i ta: let. Der nämnas endast några särskilda irläror och swärmerier, fom konventikeln uppammat, till hwilka Erik Janssons äfwen och med skäl hänföras. Dil. säger 2:o, att S. yrkat det fonventifellagen till kyrkans upprätthållande borde i all för kraft tillämpas. Derom finnes dock i talet icke ett enda ord. Twärtom få ges der, att denna lag, i wissa delar fan behöfwa en förmildring, omen att dess hufvudtanfe utgör ett nödigt ffyddswärn mot irrlärors obehindrade inymp ning på det kyrkliga omrädet. Dil på står widare 3:o, att Talaren förbifett all den mwäljftgnelfe, fom konventikelns 7uppbyggelfeftunder tillskyndat kristenheten. Twärtom läsas dock i talet de orden: MR må gerna medgifwa, att många an dans gåfwor der funna bewisa sig till gagn, och genom beredd uppbyggelse wåcfa och lifwa sinnet för det goda och he liga. Dil. uppgifwer 4:o, att icke ens närwarande skonades för gisselslagen. J talet finnes ej ett enda ord till mehn för de närwarande, ware sig unga eller gamla, få framt ej någon af dem träfe fats af eget medwetande, vilket Talaren ej borde befara. Dil. förebrår 5:o Tar laren för det oskickliga yttrande, att det yngre presterskapet synnerligast för timlig winnings skull med wärma omfattade den religiösa rörelsen. Twärtom war här fråga, icke om den religiösa, utan om den irreligivsa rörelsen, sadan fom Bap: tismens, Separatismens m. fl. mindre lofliga rörelser, som Tal. beklagade, att äfwen stundom unga prester biträdde, icke just för timlig winning, hwilket ord ej i Talet förekommer, utan dels för den nya rörelsens behag, dels och för den popularite, fom dermed möjligen paråf: nas. Erempel derpå finnas nog, utan att behöfwa tillita den för tillfället når warande personalen. Sedan nu 6 Dil:s 5 tillvitelser blifwit bemötta och derwid wisat sig, att de utgöra lika många mot Talaren rig: tade osanningar; återstår dock ännu 6:o en anmärkning, som Talaren werkligen torde få widkännas såsom fullt grundad, neml. den fom rörer det ftormande fö redraget. Red. befarar nog, att fa werfk: ligen warit händelsen, endast hemftållande, huruwida icke en starkare röst kan, i sjelfxwa denna egenskap, påräkna något ofwerseende för fina dånande ord och sin bafunakflang; af samma skäl neml., som Kellgren fordom ursäktade en man, som såg andra öfwer areln, för det han längre war än andra. J afseende på prosten Backlunds tal, har Dil. mindre att anmärka, utom det träffande och naiva, fom han finner i det af Talaren begagnade ordet, upps faftning. Och för att slutligen wisa, att Dil. äfwen kan både risa och lisa, både flå och skona, allt efter fig företeende omständigheter, få har den tredje Tas (aren, dupplikanten Selahn, blifwit för 222A M —