Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1855, sida 2

ej att gifwa mig del af de omftåndig heter, jom få härdt tryckte honom. tofwa mig, fade ban till mia, då wi redan wo:o Engelska kusten få nä ra, att dess hwita kritklivpor tydligen urskiljdes wid horizonten, lofwa mig alt ei anse mig såsom förrockt elier wansinnig, och jag will meddela er de or saker fom bringa mig, att för alltid lemna mitt älskade fädernesland od) 10: fa mig en tillflykt i ett land, der jag är alldeles obekant och ingen har reda på mina förhållanden. Det gifs ögon blick, då jag tror att hela mitt lif en: dast är en dröm, men då wisar mig den grymmaste werklighet motsatsen. En snillrik örfattare har sagt, att i stora städer tilldraga sig händelser, som påminna oss om Hamlets yttrande, att mellan jord och himmel finnes mycket, om pwilfet wår filofofi ej drömmer; jag sielf har tywärr fått upplefwa fanningen af denna sats. Jag är 26 är gammal och ende so nen till förmögna föräldrar. Min far, som med fin hustru fått i hemgift be tydliga ejendomar i Östergöthland, fick afsked såsom kapten wid andra lifgres nadier regementet. Ingenting sparades för min uppfostran, jag omgafs med li rare af alla flag och jag bestämdes Te: dan tidigt för krigareständet. Det war vock min fars önskan att jag skulle tillbringa några är wid akademien, för