Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1855, sida 3

— Det ljuger du, sade sismaanen djerft, det war jag som skuffade honom. — Tig du stomakare, fade polidbes tjenten, fom kände honom såsom va freds lig och hederlig man; wärden wittnar ju sjelf att det war sjöman Wiger. — Wärden är död, fade den andra polisbetjenten likgiltigt. — Det är ingen fom sörjer den få busen fade sjömannen och: fade begge armarna i fors öfwer bröstet. — Följer du godwilligt frågade den första polisbetjentev. — Ja wssserra, jag flår för hwad jag gjort. — Nå få fom då. — ÄUn liker? — Det får du hjelva till att bära. — Ja, fritt, men först skall jag taga afsted af ungarna. ch i en handwånning war han itne ne i stugan, och stoppade omärkligt en tjock plänbof i fin sysiers kista, och slog wäl igen locket. Derefter bar det af med den döda wärden till def boning i grannfiapet, och sedan till polisen. På eftermiddagen skyndade skoflickaren och hans hustru att besöka sjömannen i fängelset Denne war lyckligrwis ene sam för tillfället. Han war ganska frimodig och tog emot fina slägtingar med obefrärad Hbjerts lighet.