Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1855, sida 2

under det han lutade den lille till sömn. Den treårige Calle hörde på fin mor: brors berättelfe med giriga öron. — Hår bar ni det bra, fade flutliger sjömannen, snyggt och trefligt fom om bord, soster min är ordentlig som om bon seglat ett år med kapten Lorentz wisst luktar det litet beck, men det gör det också ombord. — Ja, gudware lof för hwar dag sou kommer och går! Wisst är det swårt nog ibland om förtjensten, men den som är nöjd med litet lider aldrig brist. En fremmande person slog upp dör ren på wid gafwel och trädde in. — Fy5 tusen hwad här luktar sinufk, fade ban till skoflickren. Har ni inte hört att det är päbjudet att man skall hälla inyggt! — Owad är det för en landkrabba? frågade sjömannen — Tyst, swarade skoflickaren Hwiffan: de, det är min wärd. Derefter reste han sig upp oh häl fade höfligt: —God morgon herr patron. Fattigt folk glömma aldrig att helsa. — Ja bet får wi fe, swarade mår. den snäsigt, om det är god morgon för mig. Jag will ha hyran, — War så god oc sitt br patron, få skall jag fe efter bwad jag Har. — Der fan inte fan sitta här inne,