Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1855, sida 2

Gubben war en wacker fart oc lefwer fin! men bon stackars liten, dog under linien, just når hon fid sig en, fom war ännu mindre. — Men hwad hcter den der? frå gade sjösassen om den treärige — Jag heter Calle, morbror, fivaras de denne frimodigt. — Det war dugiigt, vå heter du som jag oc kungen. Se här skall du få nå got att tugga på. Öch gossen sick appelsiner och nötter, men modren en stor grann palsduk; oc far en bet knippa negerhead. — Hwad skola wi funna bjuda på? frägade modren med en orolig blid på sia man. Denne såg åt hollan, der det stod en tom flaska, som war så dammig att det syntes att hon warit obegagnad bäde länge och wil. — Våt Det bli min sak, fade fjömannen tryggt, jag har inte få många muns nar att måtta, fom swåger, och derföre är det jag fom bjuder; fe hår Stina lilla har du pengar, gå ut oh skaffa, få skall wi hälla kalas bir fom duger. Han tog en blant silfwerriksdaler ur fickan gaf den åt sin syster, oc hon ffyns dade ut att förse husbället. lader tiden spräkade männerna vu ch annat, skoflickaren berömde fin onarus arbetsamhet och fredliga lynne, och sjömanarn talte om fina äfwentyr,