Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1855, sida 3

En ny sjömansdrägt af engelskt kläde den brokiga wirkade slingan kring halsen, den dyra Calcuttaduken wärdslöst instucken i fornrojans bögra sidoficka, och den lätta halmhatten öfwer ett kraftigt och sol brändt, men genom fin öppenhet wackert ansigte, — allt detta utgjorde eltaf: brott emot den gråa och bristfulla oms aifningen. Han inträdde genom porten, säg sin ikring med en uppson, bälften orolig för att warsna om han skulle finna den han sokte, och hälften glad öfwer den öfwerraskning han skulle göra dem. Ty ban war twärsaker aft helsas mål fommen. Jnne på gärden war en liten foja, der en skoflickare bodde med sin bustru. Hon war sjomannens unga soster; han hade lemnat henne för fyra är sedan ät skoflickaren och sedan icke sett henne. Han war nyfifen att få weta, om han under fin fränwaro blifwit upphöjd til heder och wärdighet af morbror. Som han giesade, att förbållandet skulle wara sädant, så bade han stoppar fickorna fulla med avelsiner. Han böjde fig ned for att ofedd fmys ga förbi gafwelsönstret. och börde Der: wid till fin belatenhet, knackningen af en ifrig pligghammare fomt ett gällt barnskrik. — Rit klart, mumlade han. När pan fom till förstugudörren, fatt