Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1855, sida 2

om för det lilla minne du lade i min hand, när den sista gängen tryckte din, den lilla bönboken med sitt kors och sin duf va med oljeqwistar. Till den flydde Jag, då jag bittrast kände tomheten oms fring mig, och då syntes mig dufwan som ett såndebud från dig sjelf med sin fribåbelöoning. Hwart jag härifrån ställer kosan är mig ej ännu med wisshet befant; jag liagger i underhandling att gå till Les vanten, men fafen år ej ännu uppgjord; så mycket wet jag dock, att ännu många månader komma att förflota innan jag får aterse dig; många stormar bar jag innan def att beftå men hoppet att upps nå den lugnaste, den sällaste hamn, wid återfomften, i dina armar, gör bördan lärt och all wedermöda ringa. Farwäl nu, min dora, min älskade; wid första, bästa tillfälle skrifwer jag vå nytt; in. neslut troget i ditt minne ditt hopp och dina böner din Theodor. Detta bref uppfyllde Ellen med dubs bel glädje; först emedan alltid fästman nens bref mäste wara fästmön innerligast af alla wälkomna, men sedan ocfi perförce, att hon af tonen i detsamma ann att harmonien eller sympatien emelsan dem båda äfwen sträckte sig till en annt religiös uppfattning af lifwet; hon nskade och hoppades att ban under sitt perksamma och) oroliga lif på hafwet i skulle glömma sina högre wigtigare