Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1855, sida 2

frultar jag, allt för swag för sin Nojad och ingenting har blifwit mig nekadt. Min natur år swärmisk, säger man; passar den wäl rätt tillsamman med ditt praftiska sinne och ditt sätt att se lifwet från en reel sida? Skulle du ej en dag finna mig pjunlkig och nyckfull, och i mig finna endast en leksaf, ej en hustru berättigad att deltaga i dina högre sträfwanden. O, en sådan dag skulle för mig blifwa förfärlig; den skulle blifwa min dödsdag. — Och jag, dyra Ellen, tror alldeles tvärtom; jag tror att juft din milda själ bäst passade att hyfsa om den råa sjöbjörnen; din swaghet skall mildra min styrka, och min styrka stöda din swaghet, så skola wi gå förbättrande, stärkande och bildande hwarandra genom lifwet. — — Ja, men ser du, Theodor, — fvas rade Ellen och smålog skälmskt, — icke får du blifwa en allt för sträng Praeceps tor ej eller genaft taga bort alla mina små owanor; jag är många är yngre ån du, jag tror hela 8 åren, och har rätt att tills widare ätminstone hafwa några smä barnsligheter i behåll. Lät derföre din Ellen både fom såstmö, — och detta namn sored öfwer den unga flickans finder kärlekens morgonrodnad, — och i framtiden will Gud, din hustru, få behålla en liten del af fina romantiffa drömmar, och när jag då kommer