Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1855, sida 2

Men jag will ej hafwa att tacka min lycka för någon öfwerilning, någon ros mantisk fänsla för ögonblicket, det gåls ler ett helt lifs wäl eller we, betånt derföre wäl hwad du swarar, dyra Äl: skade Ellen. — Wid dessa sista ord: betänf hwad du foarar, git det en ilning genom Ellens bela wåsende. Framför henne låg hennes framtid, hwilken det nu tillfom henne sjelf att bestämma; hon mig te wål att af detta lilla ordet far eller MNej berodde ide allenast hennes utan äfwen bang tyda eller olycka. Hon dröjde en stund tankfull stödjande finden mot handen, under det hennes eljest få klara, nu af en fugtig dimma betäckta ögon, lifsom i fjerran sökte det swar bon borde gifwa. Men ac, detta swar war redan längesedan strifvet i djupet af hennes hjerta. Slutligen räfte hon den unge mannen fin band med det enda ordet: din, och dierf flöt yngs lingen för första gången flickan till sitt hjerta och för första gången öfwerleme nade denna fig till en sådan smekning. — Men — tillade hon, oh drog fig rodnande ur hang armar, af hwilka dock en opåtald fick stanna kring den sköna flickans weka midja, eger jag wäl också de själsegenskaper fom fan göra den starke mannen lycklig! Jag är i det hela ej annat än ett bortskämdt barn; min far, min gode, min älskade far, har warit,