nårmaste pastorat af Jemtland jå flitig afnämat samma bref, att ännu mera der af måst reqwireras. Månge, som af ti telen ej så noga observerat, att brefwe är mot, icke med ifrågawarande predi kanter, utan möjligen trott det sednare torde finna sig bedragne, men kurerade Månge, ja ännu flere, som hwarken a egen lättfärdighet eller af partigängarnas förfaranden blifwit wärfwade, skola så kert finna fir förwarade. Många skole ock slå sig af garnet. Som brefwet tillika är stäldt emot der tidens anabaptister — wederdopare. — med hwilka wår tids vaptister haf wa större eller mindre likhet, må några historiska underrättelser om dem här wa ra på sitt ställe. Jcke allenast med ort eller predifande, utan oc med gerningar förorfafade anabaptifterna Luther och hans förehafwande mycket motstånd och mycket annat ondt. De eristerade wäl äfwen före reformationen, men wisade nu, hwars andas barn de woro. De förkastade barndopet, omdöpte dem, som så blifwit döpte, och lärde, att blott fullmwärte friftna borde döpas. Detta och dylikt, ehuru innebärande en stor okunnighet och ett förderfligt mifförftånd, war wäl blott en lärotwist och ett pennkrig. Men en af de wärsta bland sektens anförare, en f. d. Luthers lärjunge, Thomas Brin åer, ) predikade äfwen emot Luther och fordrade wäl af fina anhängare, att de skulle afhålla fig ifrån gröfre laster, men att de skulle fasta, gå i dåliga fläder, alltid hafwa ett allwarsamt och sorgset utseende, tala litet, låta skägget wära och i drömmar wänta sig uppenbarelser från Gud. Den kristliga frihet och lindring i statsbördor, fom Luther wille införa, förklarade Minzer et komp. få, att all egendom wore gemensam och att de fattiga egde taga från de rika dessas öfwerflöd. Sasom fiender till all werldslig öfwerhet predikade anabaptisterna uppror, åftadkommo buller i samhället och rasade fram med fanatisk grymhet, isynnerhet under det s. k. bondkriget, som de hade uppwäckt och hwarwid flera tusende bönder dödades. Följden blef, att de och sjelfwe snart undergingo blodiga förföljelser. Seder mera måste de oc låta mildra och förbättra fina lärosatser, och då tilläts dem att sätta fig ned i några länder. Till deras lära hörer förtaftelje af krig, edgång och lifsstraff; men att församlingen endast bör bestå af heliga medlemmar . .. J sistnämnde afseende torde ide hwar och en af dem då hafwa kunnat, om han oc welat, framställa fig säsom erempel i allmänhet. Genom egna misshälligheter hafwa anabaptisterna delat fig i flera imärre partier. Och historien förwarar äfwen den anmärkning, att flere, efter dättre upplysning och bättre besinning, icke ens welat widkännas det allmänna namnet. Man må ingalunda förneka det goda, on funnits och finnes i en del wederdöpare äfwen i funffapsoch lärdoms) Om denna galning och många wederlikar, mera en annan gång.