Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1855, sida 3

hade aflagt; ty mängen warm blick wer lades med de unga riddarne, som i sin ordning suckande betraktande den wackra skaran. Efter henne följde Ellen, flådd fom hafwets gudinna. ensam utan nägra tärnor. Hon war innerligt täck i sin hwita flädning garnerad med wassdlad; på hufwudet en hwit neckrosfrans och i handen en liten treuddad spira ett tecken till hennes magt öfwer de sma oroliga wågorna. Derefter följde den ena kostymen efter den andra: Durfide innor, Herdinnor, Wingåfersflidor, Riddare, Eremiter, Turkar o s. w, alla eleganta och täflande om bifall för sina drägter. Men i ett nu öppnades åter dörren, och hwem inträdde? Jo fiett wa Necken med sitt silfwerhwita skägg, harpan på armen, ätföljd af några få sjönymfer. Sedan de ordnat fig ring gick Necken fram tilll den unga sjögu dinnan Ellen och inbjöd henne att del. taga i den befanta balletten ur Der Effönina. Hen hade dansat den förut; hon dan: fade den nu med en owanlig grace och lustighet; de omgifwande trodde sig förs flyttade till hafsfruns kristallpalats; de andades knappt af fruftan att fe hela synen förswinna. Sedan man dansat till kl. 11 skedde demaskering; hela aftonen hade man få: fängt försöft att få weta Ywem den yp