gad i handen och klagar öfwer att han ej får blifwa Guds bara; arme stackars Necken! — — Du år en toka bara! Det är ju wår eolsbharpa du bör och Näcken sjelf kan jag ej heller upptäcka; den hwita geslalten du fer är ett skär, från wil fet just nu en tårna flyger upp; bon breder ut fina wingar, fe huru for don fer ut. — Ellen medgaf allt detta, men innan bon lade sig om qwällen tog hon god: natt af de wackra smä wågorna och drömde fedan om Necken, under det Elisabethy såg i drömmen fin ståtlige Richard wid sina fötter. Dagen för den stora maskeraden war inne; betjeningen i buset sprang om hwarandra, bushållerskan säg dutter ut, bofmästaren rynkade pannan men för hwarje gång Ellen utfärdade en befall, ning klarnade deras mulna anleten; alla skyndade art bifalla hwad hon år stundade och den gamla bushällerskan mumlade mellan tänderna: hon är ändå håästa barnet i huset oh en werklig ö gonfägnad för både hög och lig. På slagcet sju öppnades falongådörrarne od var om par inträdde gäfter: na; i spetsen gick dagens drottning den ståtliga Elisaveth, flådd fom Diana, följd af en swärm unga jägarinnor. Dessa syntes dyck föga böjda att hålla det löfte fom Dianas nymfer, enligt mytologien