ta bristen vå andra hjelpkällor. Han flå tade metsnören af de tjocka trådarne i paradisfikonträdets blad, gjorde krokar af sönderslagna sköldpaddskal. oc for gar af det indiska saffranträdets blad. Men alla hans ansträngningar funde i i längden knappast befria det lilla nys bygget från hungersnöd: han ensam war stark och bändig: alla de andra fefde af hans ihärdighet och slit. Ofta beklagade ban fig för Tarling och hota de med att hädanefter endast arbeta för egen räkning. — Hwarföre behålla wi här denna gamla qmwinna, fom tillbringar Hela fin tid med böner ochpsalmsång och med att insamla och torka blommor och gräskrån? Och denne lindanfare fen, fom antingen ligger bela dagen och sofwer eller bertflöfar fin tid med att tämja en fogel. På kokosträden äro nu knappast några nötter qwar; brödfruktträden äro al: deles plundrade, och på åtta dar har jag knappast fångat tre fiskar. Ar det icke galenskap, att fortfarande föra twå onottiga warelser? .. . . Jag skulle mål funna såga tre, ty hwarrill tic nar er lärdom, naturwetenskap, hr T., om ite att låta Er förspilla den bästa de len af dagen med onyttira forskningar i skog oc i mark? Men för djefwur len, det fan ej längre förbli vå det wi: fet; enhwar bör lefwa sör sig sjelf, och wara sig sjelf nog.