Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1855, sida 2

omedwetet lät fin mössa antaga de be: synnerliga former, fom han war wan att gifwa åt fin pajazzohatt; Tarling bade i början kastat förtwiflade blickar åt alla häll; men bela bans uppmärk samhet bade nu riktat sig på en muf: la af ofändt flag, hwilken han af game mal wana började undersöka och beftåme ma. Ritter ensam hade gått några feg inåt landet för att undersöka dess be skaffenhet och tillgångar. Ritler war en bhandlingens man i ordets bela betydelse. Efter att länge hafwa warit en djerf tjufskytt, och ders efter en lika oförwägen som beryktad smugglare, hade han nu för fin fäfers bets skuld gifwit fig til sjös, och hade i sitt nya yrke bibehällit samma fräcka och wilda lynne. När Segerwinnaren strandade, befann fig Ruler, för wisad uppstudsighet mot befälet säsom fånge i nedersta skepps-rummet, och det war olycköhändelsen med skeppet han ha de att tacka för sin frihet. Efter att en stund hafwa fett sig omfring, återwånde han till siua olydsfamrater och yttrade med trotsig råhet. — De andra ha gått till botten; de funna helsa hem! Men wi här, huru skola wi bära oss åt för att funna Iefs wa härstädes utan tak öfwer hufwudet, utan wapen och lifsmedel? — — Med Guds hjelp ffola wi wäl fins ra någon utwäg — swarade Tarling.