Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1855, sida 3

hjertat att hafwa hjelvt en fattig fon när. Det finnes ju klockor i alla fyrke toru I Med denna monolog närmade han fig huset, der den beryftade infivumen:fame laren, fom säwäl förstod att bedöma får dane, bodde. IWÄl war han ef perfons ligen befant med honom, men han bade hört honom skildras såsom en human, bildad och förekommande man. Lyckligtwis träffade han Herr M—r hemma. Han infördes i ett rum, fullt af instrumenter, och ibland dem stod des ras egare, pröfwande ett instrument med owanligt wacker ton. Herr M—r war ej ensam; en af Stockholms största fiol: spelare, den berömde N—l, gjorde ho: nom sällskap, och det war på Herr R—Is underbara instrument Herr M. spelade. Charles stannade blygsamt wid dörren, sedan han intagit den stol, som med en wink bjöds honom af den hänryckte fiolpröfwaren, fom interfolierade sitt spel med följande ord, hwilka Char les med båpnad förnam: 5 Min Gud, hvilken ton! — Åter näs gra löpningar. Ett tusen, bror N—L Djefwulen sjelf, tror jag, bor i det ins strumentet, bror N—l. GCEttufenfembuns drade — och det ibanfo, Åter en siunds löpningar. Twå tusen — Tre tusen. — Der, der, tag tillbaka ditt fördvömdainfirus ment, fom jag är för fattig att föpa. (CForts.)