Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1855, sida 2

— Jo få widt jag kunde dömma wid en hastig blick, swarade Charles, som ej wille förråda, att han funnit henne längt mer än wacker, alldeles förtjusande. — Blond till hyn och wälwärt sedan? Det måtte wara hon, Clara Valter. Stackars flicka, hon bar wisst ej råd att förlora några penningar. Det war ju penningar i börsen. — — Det war högst obetydligt, — fwarade Charles, som framtog sin egen börs. med inneliggande några 24 skillingsstycken af silfwer. Hår är börsen, hwart skall jag gå för att finna egarins nan? — — Jag tror att herrn gör klokast i att lemna börsen åt mig; Mamsell Clas ra kommer bit på eftermiddagen — och skulle hon ej, få will jag gå till henne i afton, sedan jag stängt ständet. Jag gör det så mycket lättare, som jag är få godt fom granne med henne. Wi bo åtminstone i samma hus. Jag skall säga herrn, att Claras fader ej gerna ser fremmande personer. Han är sjuk au od) fattig til på köpet. Han har fett bätre dagar och är nog swag nu att blygas för fin fattigdom, till hrwil: fen han dock är oskyldig sjelf. Härmed war Charles dock ingalunda belåten, utan gjorde den ena inmänd: ningen efter den andra tills han mwuns nit sitt syfte och aflockat flädrfrinds-frun