Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1855, sida 2

sentera det smickrande för hennes fimps la stånd af den franska titel. Emellertid swarade hon helt barsk: — Här går folk ut och in i mängd om dagarne och jag kan omöjligen taga reda på alla. — Wid dessa ord firerade bon Charles skarpt och misstänksamt. — Hwilken skada. Jag får wäl an nonsera då — sade Charles, — ehuru det bäde borttager tid och penningar. — — Skall berrn annonse efter en ung flicka. Nä det war besynnerligt. Hwad stulle herrn eljest wilja henne? Pråhån: da kommer hon igen, då jag skulle fun: na lemna henne de upplysningar, som funna wara i fråga. — — Jo ser frun, saken är den, att jag. hade samma wäg, som den unga damen, och gick några steg efter henne, då jag märkte att hon tappade en börs wirkad af silke med perlor. Jag ffyns dar fram för att upptaga den, just då bon wek om ett hörn men wid min fram komst war hon förswunnen; förmodlis gen hade hon gått in i nägot af husen wid gatan. Jag stannade qwar en stund, men då jag ej säg till benne beslöt jag att gå bit, under förmodan att frun skulle känna hwem hon är och hwarest jag skal wända mig för att återställa henne det förlorade. — — Nå wå!; jag tror att jag wet hwem herrn menar. En ung wacker flicka, är hon ide få? —