Norrländska Korrespondenten – 30 december 1854, sida 3

dem hos mig sielf, och att bringr de: lade sinnen till öfwerensstämmelse. Jag war säker på de trenne stånden; och adeln, som 1789 war så uppretad mot mig, är nu tyglad genom en afgjord pluralitet och de trenne andra ståndens oswikliga tillgifwenhet. Man söker göra dem begripligt, att uti 18:de seklet må ste detta statens första stånd widmakt hållas genom tronens stabilitet och bes skydd, och ej genom att brottas med mo marken. De förstå ännu ej sitt bästa, men de inse att de äro de swagaste och börja få det förständet att ide stöta för hufwudet fin Korungs och fina medständers opinion, hwilkas förenade wilja bjuder lag. J denna sakernas ställning kan jag ej twifla, att ju allt fogar sig efter mina önskningar; och jag skall deraf skörda den förmån, att i denna tid hafwa warit den ende suverän, fom wågat samman falla en få talrik fratsförfamling och lyckats i hennes ledning. Det är fannt, jag känner någorlunda riksdagstaktiken, och om jag wore lika bekant med fris gets, stulle jag hwarken frulta en Lädner eller Rochambeau; men det oaktadt twiflar jag ej om framgången, emedan jag räknar på mina goda soldater, och på den person, som skall blifwa min närmaste man i befälet. Jag ber Gud att städse hafwa er,