Norrländska Korrespondenten – 23 december 1854, sida 3

na tid: erempelwis må nämnas wår hel stekta julgrig — ett minne af VRrevad halt, hwilken inbars mid förta tafidet. Då hwac och en af de nårwa rande männen brukade m idröra hans pah na och aflägga löfte om någon bedrift eller mårfligare gerning, och hwars full görande ansågs såsom en hedersxligs, lilasom uralulatenheten wa wanhedrande. Uti den i Frithjofs saga inslätade beråttelsen om Frithiofs julbejof hos konung Ring, återfinna wi detta brul, såsom må ra läsginnor torde minnas. Många ans dra seder qwarstå från dessa äldre tider få deras fester. Bland de wackraste, bwilka hos wara förfäder funnos, äfwen i den äldsta hedendem, men sedan amomträngts af ketstendomen: är den til alla utsträckta gästfriheten och wälwi ljan, som icke en gång glämmer djuren, tillochmed de små huswitla sparfwarne. De gamle kallade stundom julen: Äden första sommarnatten, liksom midfommars natten den första winternattar. 7 Fulen war nemligen för dem ct budskap om war och grönska och ymnighet; och midt i wintern gladde De fig at detta löftrå budskap. Just frän den mörtaste tiden på året tog denna glädje sin början. åÄfwen häruti öfwerensstämma de deg ge festerna, war kristna och wåra förfå ders hedniska jul förundranswårce: de uttrocka nemligen begge om och på olika studier, ljusets seger öfwer mörkret, an? den öfver materien. Och sjelfwa julfesten bär med sig wittne om denna for tgående seger. Då föddes ÅLristus. Ehuru hans till fommelse war frän be egynnelsen förkunnad och sedan af siare fört utsagd, fanns dock inte på jorden redo derför annat än det djupa behofwet af en förlossare: inga far nonskott dånade, inga utstyrda fommar herrar sprungo om hwarandra i i hoftravs porna, ingen purpurklädd silfwerwagga fanns tillreds, inga ordenskapitel firade den utomordentliga tilldragelsen: Han föds des i armod, der war ide rum i herber get, utan. Könungarnes Konung, Fridsfursten, swaptes i lindakläder och lades ned i en frubba: — men Herrans Mars bet tringsken herdarne, och Englarne i hinumelen läfwade Gud och sjöngo sit ära ware Gud i höjden, och frid på jorden och menniskomen en god wiljc. Årtusenden hafwa sedan förswunnit oc ännu ljuder samma lofsång öfwer jo den, och jordens wäldige böja sig i fot tet för honom som föddes, lefde och D es i yttre ringhet: ty Han framgick me ljuset och sanningens traft, och hans frälsningswerk warar i ewighet. (Ö. T.) AY C(OCG ee