Norrländska Korrespondenten – 6 december 1854, sida 2

stickat dem sjelf, och ulen Har wärt vå mina egna lam, sliksom til den hår ylleklädningen som jag sjelf wäft. Se så, skyada dig. — Ja, swarade Clemeatine, som märkte att boa war i fin swärmors wäld helt och Hålet, jag skall lyda om swärmor lemaar mig ensam ett ögonblick. — NP det är bra; om en qwart är jag bår igen; en qwinna behöfwer ej mer til fia toillett. — Fridolf wille åtminsloae ge mig ea be timma, tänkte Clementine i det gumman af lågsnade fig. Ack om jag ändå hade lydt honom! Förskräckt af gummans bestsämda ton och wåsende skyndade Clementine ott påtaga de framlagda kläderaa, allesammans baslanta, tjocko, warma och hemwäfda. Till Clementines stora förundran passade aCting ganska bra åt henne, få till wida, att hon gick bra i dem, och att de futto behagligt för känslan; men når hon git fram til fyr: geln blef hon riktigt förskräckt, ty fritten, fårgen och hwad mera fom hörde til ytan eller rättare sagdt, det fom år til endass för andras Ögon, mar få gammaldags och oprydligt, att Clementine inte fånde igen fig fjelf uti soegeln, då bon såg fig uti en fort och snäf grönrans dig yleklädniag tilknäpt om halsen och med ärmar flora och widt puffigo upptil. Och une