Norrländska Korrespondenten – 22 november 1854, sida 1

— Gå din wäh, jag år få swag! Fridolf mäsie lyda och gick ut till amman, år hywelken han då gaf några lämpliga föåres strifter om barnets frötfel. ÄÅh, swarade amman Med en slängning på kroopen, inte begriper en karl tocke der. Fridolf måne tiga och tåla alting. Jugentina wågade han fåga ät fin hustru, som war få frag, och ingentig åt amman, ty hon mar argsint i högsta grad, och hotade till och med en gång att Fafa den satans De täcka ungen ut genom fönstret, om inte herra hölle fåtten. Fridolf började att få alt swårere dagar, frun beklagade fig sländigt och war ytterst fens sible, den sleckars lila gossen gret och skrek natt och dag och amman war ect ilågoris för ala med fina nycker, fin glupskhet, oordentlighet och sedeslöshet. Saart fick icke den lille ligaa i samma rum fom modren, utan öfwerlemnades en sam åt ams man och borarigan. Fridolf trafdes icke mera hemma, men hade ej heber någon ra borta, ty han täakte altid på sitt stackars bara fom mar öfwerlemaadt åt lejda händer. Efter ea par månader war fru Clementine syckligea återsälld, och bloinstra de ånyo fom förut,