Norrländska Korrespondenten – 18 november 1854, sida 1

ADAD iädco.cocceeeeD-koE de i hemlighet ätolaf herrskapets mat, emedan de saort erfarit att fran icke bade riagasle icda på sia. Koferitan fick en wiak of notarie, art då ut. — Min föta wåa fade artarien, du har an bändt få många gånger att jag fommit bem, och icke någon mat fuanits i huset. Du bör bättre fe om dist köl. — Min Gud, mid du att jaa skall bli föfgs piga Rär jag för, att man oldrig kaa få ordentliga pigor? Har jag inte försökt att få det? Jag har ju redan baft tre ollka kokerskor på det här halfåret. Notorien skakade på hufwudet men, fade in: genting. — Jag år iate hungrig söta Fridolf! Wi bry oss inte om middagen, du mil ju altid fpao ro; låt oss soora ia den där miedanen och ät lntet smörgäs min engel! Du bar ju altid brye kat aöra få förr. Men notarien hade nu tröttaat mid det ewiga sluufwet, forte derföre bottea twärt på hufwudet och straf något härsin tid swor: — Fan må åta smörgäs, jag går tid mams sel Björkluads det år ca ordeatlig menouto. Adjö. Oh dermed gick han och slog häftigt til dorren efter sin. Ma Gud hwad han börjar att bli be syanerligl suckade fru Clementiae och Återcog