Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1854, sida 1

O, jog wille På min barndomsö Ständigt lefwa och här äfwen dö. Wid de kuster hafwets wågor skölja. Just fom bon sjöng fina sstrofen i wersen upv. stämmer likt ett eko, en maulig röst, fom tyck: tes komma utifrån: O jaa wille på min barndomsö Ständigt lefwa och här äfwen dö Wid de kuster hafwets wägor skölja; Ala tre fom woro i I detta rum spruago upp på en gång. — Det war Wilhelms röst utropade Thora. J detsamma störtade Carlberg ut på gåärden, Thora och Mathilda efter honom, men ingen syntes til, hbwart man än wände siaa blickar. De båda makarna hade gått tid hwila; ingen blund tillslöt deras Ögon. — Jag år få bet, få upprörd, fade Thora, det fan ej wara inbibnina, fade hon, wi hörde alla tre denna såag. Jag minnes det fom det war i går då jag diktade den. Wilhelm lärde fig der utantill och tyckte om densamma, huru anspräkslös och opoetisk den äa mar. Han år död. Jag tror han lefwer swarade med eftertryck mannen. — Du tror wisst att det war han sjelf, men det år omöjligt. DÅ jag i afton fatt På fors