Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1854, sida 1

77 D Mea då han au bade den färdig, då gums man, för bwilken soaen många gånger måte läsa och deklamera den, kuade utaacill lika bra fom ban, och deröfwer utdöt tårar af förtjug: ning och modersglädje; då den afgöraade dagen inföl och kandidaten stea upp i wagnen, då fom fom wanligt mid hang prof den tunga ftes nen åter wältandes på hang bröst. Det mar icke fruktan att icke kuana predifan, ty den kunde han frän A tid Ö, och han skulle kun. nat läsa dea baklänges; nej det war detta obekanta något för hwilket han sjelf ide fun. de göra reda, och fom altid grep honom mid dolika tilfälen. Wäl flappade hans hjerta då ban i oftoaskomniagen om Lördagea for in i fin födelsebrad, fom fnart skube för lifstiden bli bang betåndiga bem; men det war dock ide alädje öfwer det saart hunaa måldt. Wäl blef oce honom få warmt i brösiet och få mått i ös pat då baa for förbi det siilla fädernehuset och från magaen blidade ner vä den lila irädgården, der ban fom barn kastat bol och gråft och wattaat fina egna små jordaubbs. och blomfler: sänaar, och med klockarens och kantorns til: bielo om wiatern upprest saöquöbar. men det war icke denna känsla af rea wällust, fom man? ligea plågar åtfölja mianet af baradomens or skyldiga lekar. De mar ett slags wemod, lifnaos de den resignerande Gudsbruden, då hoa wid det easliga klosNirets trappa säger farwäl åt det