Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1854, sida 2

ide en gång skulle tycka om den goda och glas da och milda flickan. Salig af dessa fantasidrömmar kunde han kaappt afwakta aftonea för att få meddela fia ålffarinna, fin dyra Rosalie, den glada underrättelsen. Äfwen denna dag ilade han flynd: samt öfwer gängsligen genom kornåkera, men t motsatt riktaiag — till Tannelhof, fom Af: wea mar beläget en half mil från hang bontog och lydde under grefwe von Hermogens gods. Grefwen sjelf hade, då han om mergonen lemaade baronens egendom, ridit samwa wäg. Den täcka Rosalie wor just då fysselsatt med alt utanför skogwaktarhuset hänga upp kläder på stänger, fom woro lagda från det ena trå det tid det andra. Då red han dit. Se god morgon mitt sköna born! nickade han wänligt. God morgon, redan så flitia! — En djup nianing och ea — aldra ödmjukaste tjenarinna, nådigaste herr qrefwe! — mar den öfwerroskade och nästan förskräckta flickans swar. — Det wore oförlåtligt att inte hjelpa er — fade Han och steg af hånen fom han band wid ett tråd. — Ad jag har flrart slutat, — fade Ros salie skrottaade. — Okså är det icke med edra sysslor jag wil hjelpa er, — återtog grefwen, utan med er kärlekshaadel, ert hjertas angelägenbeter. — (Forts.)