Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1854, sida 2

— Godt! — sade grefwen, jag wet hwad jag wil göra. Ni har fom jag hort, en kår lekshandel med min öfwerskogwaktares dotter i Tannenbof. Flickan är katholik. — Kan det passa fig? — Ers excellens är öfwer all fördom, — swarade Ehrenprif. — — Åb ja, hwad mig beträffar, — inföl grefwen för mig år det egalt. Nå, flickan fal bli er bustru. Jag skall tänka på er. Ni är en redig kunnig, en charmant karl! — och a hjertlia handtryckniag beledsagade löftet. Och detta samtal war det, som kandidaten om aftonea meddelade modren, och som gjorde dem begge så lyckliga. Drömmor om en glad och lycklig framtid kringswäfwade om natten den slumrande Ehrenpreiss, och då grefwen följande morgonen wid afresan åns nu en gång tryckte hans Hand, och då han flis git til häst, skrattande kastade en slängkyss åt honom sägande: Det blir mid wårt aftal om gurkboken — då war han redan indillaingen poslor i Lindenhagen och Rosalie hang fru; då woro ala skrupler af trosbefkännelsens olikhet fom en rök bortdunstade. — Victoria! — ros pade han och hoppade derwid så högt som det passade fig för en trettiefemärig tbeologicsfardis dat. Victoria! Nu år jag Hippel! Så bar jag då ändtligen hunnit målet. Och bondfolket må ste ju wara barbarer, tigrar och odjur om de