Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1854, sida 1

Grefwen snusade ena prisen efter den ans dra och fås derunder uppmårffamt på Simpli: cius, Så Hade haa äanu aldrig hört den eljest få bioge och tysllåtne mannen tala. Är detta ven ödmjuke den krusaade supplikaatea? frågade han fig sjelf. Är det werkligen densamme fom med ånaest oh längtan efterslräfwar bwarje ledigt pastorat? År detta den af Gud förkastade den af naturen wanlottade, fom efter min mer nioa äger ea kaators akademiska funffaper eder på fin höasta döjd fan siudera fig tid rektor i en triwialskola? Underbart! wilket pund lig: ger der begrafwet! Sjelfkännedom år då ide hwars och ens sak. Tyst och tankfull följde han au baronen och kandidaten, fom förde. honom til frufts och köksträdaården. Äfwen hår återkom arefwen ej från fia förwåniag. Hwarje qwadratala jord war hår på det sianrikaste fått anwäad, det nyttiga med det angenåma förenadt. Sådana stora sköna blomkålshufwuden hade grefwen ån: ou alldrig sett. Och huru lyste ej den mogna körsbärens purpur och avrikosernas guld, som hänade på nedtynada qwislar? Framför alt bwilade grefwens blick på en otalig mänad of furbunsar, från de alldra miasla till de aldra störsåa; mångfalden af gurkor, fom åa slinara de fiy tätt mid marke fom långa, gröawita ormar, ån ue) tgande fom drufklassar från D en fal! äg -narn de kos:bara, herrliga