Norrländska Korrespondenten – 28 december 1853, sida 2

— Dur mår er fåra momma nu för tiden, dr Beeljebub? frågode den andre. — Hennes Wajestät Eakedrottningen, min berre! rättade bonom den röde, ty ni met ju ole helfwetet ocfå Ar en monarki Jag mil att hon skall bemötas med al aktning, fastän hon ej får dela mia makt. — Det går för långt iaföll konungen, fom, oaktadt ban sjelf Mod i ett särdeles spändt förs hållande till fin lyaniga moder, Lovisa Ulrika, ide gerna kunde tåta några utfall i fin närmar ro mot henne. Den röde dugade sig djupt utan att swara, och konungen wände honom ryggen. Cmelers tid fortfor han att länge uppwäcka muaterhet med sina bitande och mustiga infall, af hwilka de qwickaste ide funna anföras. Han fame manträffade ännu ett par gånger med fonuns gen, och lyckades ea gång att få monarken att skratta hjertligt. — Dwad will ni hår, monsiem le diable? frägade konungen. — Jag år egentligen hår för att föla Ö. Majeftåt sjelf; hwar skall jag träffa bomom, min ljusblåa herre? En mångd af ayfikue maskerade, säkert ur de bågfta kretsarne, omaäfwo de samtalande. par imn hwad mil ai honom, Bel: jebub?