Norrländska Korrespondenten – 17 december 1853, sida 3

staf Adolf — det är en swensk Marat. Jag ångrar näslan att jag befallt honom bir. J detsomma öppaades dörren. Konungen stod hög och mörk, med sträng mine midt på golfwet, sjelf en smula haj för dea sweaske Marat. Holmbera fom in fortare ån han mille, och hywårken hörde eler fåg någonting i fin hår penbet, men kände att wärjan, fom efter tis dens fed, hängde nåtan på twären, med spetsen faslaat emeban dötrarne, få act Han flod like fom fastlän wid dörren. Utan act viktigt weta bwad han gjorde, före de han Handen till wärjfäslet, för att tocka wär. jan och fig sjelf lös ur dörrsorinaan. Han rockte med al fia fraft, få ott wärjan flög ur slidan, blottod, och blaak, med udden rakt emot fonundens bröns slidan lossaade i detsamma ur dörren, och gubben tog, eler rättare saadt, föl, ett par Meg framåt i rummet, of fin egen tynad, då slidan släppte. Konungen ryte af harm, och ropade blott: ut! ut ut! med dånande röst. Kammorderrar, lifdrabanter och fånddras banter rusade in; och Dolmberg blef utförd, hals öfwer hufwud, och jagad utför trapporna. Man södkte förklara alllsammans för fonune gen, men denne skukade dyslert på hufwudet, od wille aldrig mera höra talas om Balm erg.