Norrländska Korrespondenten – 17 december 1853, sida 3

wisar anlag, fom genom öfning i före ning med slit och fallenhet på en frame tid fan winna utweckling Barudomshciamet. HBur kära minnen blomssra i mitt biertal Hur ömma känslor upvstå i min själl — Fa, fänolar hwilko söfwa mången smärta, DM minnen hwilka glida mig få wäll Jag älstar Er — J sköna barndomsbygder! — Der lifwets klara moraonalans gick opp; Der jag fick lära mig de bästa dygder, På ywilka byggdes allt mitt framtidshopp. Der war mitt fadershem — Der stod min wagga — Der njöt jag äfwen lifwets fröjderus — Jmellan elfwar med sin silfwerfragga, Jmellan lundarne och trädens sus. Der, såsom barn, jag sprang i blomsterdalen, Och tjusades af foglars jubelsång; Der gick jag, obekant med lefaadsqwalen, Och gladde mig åt wärens skönhet mång. Der, vå def kullar, mången gång iag lelte Bland syskonskaran, få föraöjd och) glad; Der mången gång mig som narwinden smekte, Och waggade de sköna blommors blad Der har jag ilat till min faders möte; Der leddes jag utaf hans hulda band; Der slöts jag ofta till mia moders sköte, Och der jag slöt så sasta wänskapsband. Der intet moln har skymt min lefnadsstjerna; Der ingen sorgens tår mitt öga ajöt; Der glädjens fackla följde mig få geraa, Och der jag lifwets skönsta sällhet njöt. Der satt jag ofta stum i winterqwällen, Och blickade med undran till der bli —, Dt såg att stjernor, ifrän himlapellen, Så wänligt winkade till mig ocksä. Der drömde jag få oförgätna drömmar; Der egde jag mitt bjertas liufwa frid —, SÅ ren och klar, som källans sköna strömmar, SÅ mild, som blomman under sommaras tid. Ol! aldrig will jag glömma defa dalar, Från ywilka jag det kära minnet har, Som ofta ffönt och ljufliat til mig talar Om huru herrligt lifwet fordom warl Jul:-högtiden. Den förha fest, fom i Hela Swerige med lika alädje och obeskriflgt jubel firas år den