Norrländska Korrespondenten – 30 november 1853, sida 2

Annnn M 0 Rh AA Charlotte, låtsande en glädtiahet, fom mote sades af heanes säradegönon, swarade: — Jag bar saat er der, min käre herr., för att tetjena en utwendrod och olychat kusia Men adjo .. min mån . .. adjö. Od når en tår denomsiopade hennes långa ögonbryn kunde ej Bardarcux återhåba sina. — Det iyckes mig att jaa ser dig för sista gången, — fade dan henne i det han släppte Cdarlottes hand för att aftorka fira ögon. — OO swär mig, art du skall wara försgtig, att du ej skall blottsläba dig ... Men då Barbarour ej hörde något swar, upplyfte han hanfwudet: den unga flidan war cj mera der. pon hade draait fig undan wid öfwermåttet af de ömma känslor, hon förnom hos fig fördubblas. Hon återfaan Johanna i salen, och gaf benne tecken til att följa. Derifrän begäfwo fig båda ll municipalitetet, dit Char lotte ensam ieträdde och qwarstan aade dt öavas blick; derefter begaf hon fig, jemte fin följes flagartana på återwägea till madam Armanses nå. En timma derefter Åkte Charlotte i en puds lif wagn til Paris. Tredje Capitlet. Thorsdagen den 11 Juni 1793, presenterade fig en ung flicka i botelet Åa Providence, gatan Vicux-Anguslias. Dennes paf, urlems