Norrländska Korrespondenten – 5 november 1853, sida 1

Aöuru år det fatt lilla wån? frågade mans seb Annette, Du år fjuf? sade Brita Sofie. Det år et nervåst anfall witrade fru Asperson; hadars Clementine! hon bar få Hen belfa. Nästa år månte hon dricka brunn. GI efter provilorn, veae Marie, han år half låfaret? befalde fru Dahus; dd donom taga Hoffmans droppar med fig! Clementine hål Lene Marie q var: gå inte sade hon bäftiat, stea upp tog afsked och gjorde sig färdig att lemna rummet. Jntet får da gå ensam mitt söta barn! förklarade fru Asperson, Bina och jag följa dig. Sedan Aspersonska familjen afläasnat fig, yltrade den goda wännen fru Dalius: Det är wisst ett anfal, men ctt ar fall af swartsjnko. Clementine år får i presten, mor och sysler ha indilat fig att de skule funna fånga honom. Men det har jag aldtia trodt, och jag är df: wertygad om, att såwida ide arefminnon tid: stält den hår förlofningen, och han fått följa fia cqen döjelse, hade ban dwarken friat fill fröfen Lotten eller mamsell Clementtne, högfärdiua tåssor äro de båda twö; nej! han hade säkert då watt en tarflig, huslig och för slåndig fia. Ru fåg hoa skiftewis på båda fina döttrar. Oct fåkert? swarade mam sal Goldman,