Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1853, sida 3

psalmdokens blad äro sioft, rosen med alla fina manen sönderfaller i stoft; men ofwan om hens ne blomstra nya rosor, derofwan sjunger nåfs tergalen oc lijuder orgela; mau tänker på dem kära, gamla mormor, milda, ewigt unga ögon. — gaoa kunna aldrig dö, — wåra skola en gång återse mormor, ung och skön, som då hon första gången kysste den friska, råda rosen, fom nu är stoft i grafwen.