Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1853, sida 3

—— ——— ERT Hade, tog hon antingen boken, för att med sit melodiska rön forrfåtta der ban slutat, eler oc utbyta fina tankar öfwer hwad de nyss ge nomuått. Men möFrko, åstdigra skvar skockade fig på nyst krina detta hu få bjerligt återförenade par; Edgars kreditorer ansatte honom från alla bil; och, för att utbetola förfalna räntor, för. sälde hang buftru dyrbara smycken, fom til. hört hennes fostermor. ö Wiotera förflöt, tråden började åter knoppas, och wärblomster betäcka marker; Edgars brösi blef alt mer och mer angripet, hwarför han ansåg fig nödsakad, art begära dermission från mötena. Med tärade öron betraftade honom huslkrun: du trodde ju, skämtade haa, att jag stue tesa från dig en litea tid... år du mussnöjd med att behåda mig hemma? — D Edgar, och au föl bon i häftig gråt Skämta om hwad du wid, men ide om dettal — Goda maka, fmarade hån med ömbet wi skola göra det bäsia of den dag fom år ech ej förja för den, fom komma skal. — — — — Weckorna, månaderaa ssuaao hädan, och ined hwarje dag närmade sig den obeweklige med upplyftad lie Mannen, fom war i siaa bäia, fraftfubafle år. Der war gaflopperande lnagsot, som med jältesteg tycktes krästynda npplösamgen,