Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1853, sida 1

mötte ban Reinbold i försiugan,, fom fom emot honom. Wälkommen dem, Edgar, en litea werldsborgare har i dag hit på morgar aen aaländt ... du wäntade honom kanske icke så hastigt? Edgar blcknade och rodnade skifte swis. Lycka tilll fortfor ban, räckande Edgar handen. Jag bopoas, tillade han, med stark toawigt, att de milda flägtar, som förleden midsommar jagade nordanwinden från er boniag, hafwa med den fia Juniqwällen återkommitHäfaat upprörd. tyckte Edgar siillatigande fonerbrodrens hand. od) ingid i fin kammarez lillriglande dörren, bad han: Öud ea enda ljusfivimma i detto mörker. Nu tydte han fe en klar brinnande låga belosa den ljusblå wäggen; rummet låg åt OMer-fidan, sätedes war det ej solens srälar, fom denna stund på dagen öfwer den kaslade sitt skenz om det antingen war en syawilla, härledande fig Fän ea Ögon: blickligt högt uppdrifwen fantasi, eder ock en winf fråa den wetid, fom mylliskt fammans hänger med den för of fyckgo, wilja wi ej afgöra. — Edaar, sode Rtinholds råd, utanför dåre ren; hwarför läser du in dig; will du ej se ditt barn och öm husttu a. Han öppaade: — Men bivad fattag dig, broder? Är ditt hjetta få trångt, att det icke nu mera bar rum