Norrländska Korrespondenten – 21 september 1853, sida 2

annan, hrars dufwonatnr ej förstår hwad kärlek är; hoa är ej lycklia, men — heanes drag förwredos, — jag kan ej lefwa utan honom ... Dessa ord woro knapxvast uttalade, förrän en betjent anmälde Baron Rehnfelt. — Ser pappa, — en dlädjeblixt uprlyste heanes förut så wilda anlete, — han har hört att jag mar sjuk ... det år ängest .. det år förtwislan, fom fört honom hit ... han älskar mig ... mig ensamt. Eit långt samtal uader hwilket både en och twå timmar runno bort, egde rum emellan Commerserådet Sejerling och Edgar Reahjfelt. Resultatet af detsamma blir oss snart bekant. När Edgar lemaade Commirserädets hus fuks tade en kalwett hang panna, och i hans ar sigte stodo ana de själsqwal att läsa, fom mar terade honom. Edgar, i hjertat god, saknade den karaktersstyrka, som bestämmer menniskans (liisyanerhet manneng wärde; i början af fia återförening med Hulda förnam hon en känsla af frid och målbefinnande, fom ban ej på långe erfarit, Hor, fom hittills undwikit Henucs fällftap, sökte det nu, lika forgfäldigt; hon war mild och tacksam, alllid densamma, men denna jemnhet tröttade honom, och han började upp: ställa jemförelser. Hulda kunde ej fatta får lekens makt. Det war blott en, fom ku de al— — — — —