Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1853, sida 2

öfwer mig, den ena stjernan efter den andra uppgår, folen och månen — allt ser jag, men ide äro de sådana, fom förr — at nu brast dlertat — — och med detta utrop af lydfar ligbet flätade fattigmannen sitt Fafweri under sorgen och lidandel. Sex dagar efter ofwanbeskrifne uppträde i slalflugan, näriies tvenne likkistor vå Öördy kyrkogärd. Dea ena kistan prydd med bieds plåt, på hwilken namn och merfar ur psalmboken woro målade, war omringad af en skara wälklädda bönder. Bland dem fiod Erland, 2 blickade forgsea på fin faders fika hriloäng. Den andra killan hade ingen skylt, fom funde tillkännagifwa hwem den döde war: men de fyra bräderaa ycktes säg:e dea bärslades biute lar, lefde och dog okänd. Detta war dra pafanda grafskriften öfwer afgångne statkarlen Anders Cliasson; och de enda fom hude åtföljt det fota slofter till kyrkogården woro sonen Jodannes oc Bengt, däda, för tillfädet, ikijädda lånad? sorgedrägter. ö Sedan jordfästningen war sinkad, satte fig Johannes på den uvpkaslade jordhögen och gret. Mörka tankar bortförde Hand själ i fjerran ryfmder, då ett lätt flag på axeln wåckte fate tiamaassonen ur febersjuka drömmar. Han såg fig om, och mid hans sida slod Erland.