Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1853, sida 1

— 00 — 7 Det! år siat Anders detupve, den fottige slackara fom liager ersom och btottos nud dåden swarade don. endlig ban, fort får sinta, mumlade Bengt och följde fia hastru til dem sjufe. På ett läger of halm, ufbredd på några sommonslagna obhyflade dräder, låg der Mate torparen Anders Eliassen. Wid hard bdufe mudgård fatt soren Jodanacs och höl des sjukes ena Hand emellad sine. uhur År det med er för? frågade grantugwins nan och närmade fig fången. SJag sirider ma fia årid och — segror; srarade ban matt, under anszängaingar alt få fram den tunga andedrärten. Du bar mycket tidtt oh har modet att boppas, far. sade Jvyanuss och sirör håret bort frän gubbens of dödeswett fuctate panna. Ri lif har warit bekymmer alltigenom. Den enda gaista ljus i den långa och mörka natt, har warit du Jehanncs. Tack, för din onliga kärlek, det enda af alt, fom under juffto års wandrina, ej måobe inig ryagen. 1—— I endu fällan Ne .:. 24 4 Nag bar tudusl fullgjordt min pligt, hire skade soaen. Ä 2 — Å Oo e — ABM att en och hwar jä 00, äfwen om han, fom jag als ssi n oyskära sörne, dber han us (7Ä — n hh — 512 sädde hwete. Mia pgt wår art arbeta, och trälat bar jag gjort, från morgon til qwäl, ulls krafter. a Åfors Stan Na i., ven Na Av na blwergäfana den srognetjenarta. Men hwar,