Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1853, sida 1

hwar är frukten of mitt sliräfwarde — ack! — den rifle, för hwilken jag lefde, bade ej en gång tacksamhet åt, eler belåtenhet med mig. Se, detta är det härda i menniskans öde, tå hon ide, buru hon oc bemödar fig, Fan förtjena få mocket fom ett wänligt ord, en mild blid. Rörbannade ware de rika och måftiga utfor Bengt i utbrottet af fitt demokratiska Hatt Tpjt, ingen förbanneise wid en döendes säng. Säg ide så granne, hejdade honom den sjuke. vBesittningen af jordiska fördelar år en lös grund, på hwilket ena ögenblickef bygger ett luftfslott, fom det näsikommande fullvifwer. Detta är ju ide så mycket att af nudal2 Ren hade du warit rik, ide hade du då fått dö få öfwergiswen, fom nu? frågade den prre. Jrbidar du dig fanhånda att dem rikes dödssäna är omlindad med blommor efter du gör mig ect sädant srörjsmå? Ser du, min werkningakrets har warit inskränki; tillfsälet för mig att spela öfwersittare, att fyra mens niskor, har ide funnits; och detta bar gjort att jag ejsyndat åt der Häller, Hwem wen, om jag eat makt, att jag då ide missbrukat dea af fwaghet och oförsånd eller långt mera lågt qrunder, hem met? Det är i sjelfwa werket swårore att rått wara ardras Herre, ån fir ige tral. Det lugn, om nn jog känner ga