Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1853, sida 3

håh fåra huslru, det der är glömdt. Ole är rik och dessutom är jag skyldig honom tio vifgs daler. Får han ej vojker, få tager han mig Wi båda äro gamla och måste ha barnet ut, innan det år försent. Dessutom, för att tala uppriftigt, få är det för fattigmannen lika slor fröjd att bli af med siaa barn, som det är sorg och olycka att få dem. ÅSå ohyggligt du talar Bengt! Ju flera barn ju flera fader mår, inwände hustrun försonligt. lFader wår, ja, just fom man kunde föda och kläda fig med böaer och psalmer? Men jag år nött och mill ej munhuggas längre med dig Rog af pojken skall bort, jag har lofwat Ole, och dermed slut, Hwem wet hwad af allt detta fan hände? Ty Swena år qwick är slug fom en raf och har egg fom en lie. Kanske fommer han en dag til of och bjuder dig åka huflru lida. Jag tycker mig just fe bonom pä häsimarknan, med krakensi ena Handen och blypiskan i den andra, alltid beredd att taga tid katfwen och att förswara frojarsåran. uDen åran fruktar jag leder til galgen; mer du mill få dafwa det, och hwad förmår jag då? yttrade hustrun med saktmod. (Forts.)