Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1853, sida 3

Förmodligen har han gått tll Björknäf, der år ju lefstuga och dan? oo gekhuga passar ej för den fom er fådd tik sorg. Mea jag har någet att fåga dia, Cajsa, Det har ej undfallit mig att den förbannade pojr Fen ofta år härs emot dig Mig har Han längesedan utträkot, och d-furom har jag nu på en tid fått emottaga bittra klagomål öfwer hang wanartiga uppförande. Nu är mitt tår lamod slut. Hår passar ej att stackarn längre flår dank, delst fom jag år borta hela dagen och du ingenting förmår öfwer det wilda lynaet Jag har frågat fra, om de wile ta honom till fis, men alllid fätt afflag. Det har gjorde mig skam. J går gick det bättre; och nu kan jag fröjda dig med art jag påträffat en man, just skapad at piffa djefwulen ur kanaljer. Od det år afbröt Cajsa orolig, ty modershjertat wänder fig aldrig helt från sitt bara. DA år tortar: Ol, och ingen mindre. Han lofwade mig att föda och kläda pojkea, emot att denae skule följa honom på håftmarkaader: na, fe om Naller, huaga wed och utträtta andra små bestyr wid gärden Tartar DI I häsjskojaren! utropade hussrun — mil du angförtro dur enda barn i hånders na på en sådan bof, fom Mif med kaif, tager buden af hundar, har gjordt hemgåag och stått på skampallea.