Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1853, sida 1

aldrig warit hang mening att gifva of däligt kosthåb, och att om förhålandet wore, fom ja uppgifwit, hade det uppkommit till följd af bofs bålar Stenströms slarf. sta den grötmyndiga helsningen til far din, blef den ej också något förmildrad eler med lenare ord öfmerfmetad? sporde ånyo titan nen? Nej ide det ringaste. Med denna fak wet in spektoren att han fan handla, huru det Ho nom lyster. Såsom answarig för arbetets gång, år hoaom arbetoren lemad ett simpelt werk: tyg till gårdens skötsel, — och når detta werktyg är utnött, har werkmäsdaren rättighet att bortkasta det utslitaa godset med skyldighet an skaffa ett nytt. Stackors min aamle far! Du liknar den sönderkörda plogen, som ej ett enda sädeskorn skördar of ala de sinom tusende fom uppmåra i dina fåror; fom, sedan du bidragit, tid odlarens utfomp, har det slutliga Öde att vifta strärhögen. uMMftröka ej broder!,, fade Erland allwars ligt, och hans siämma darrade, såsom tonen från ett godt infsirument, widrört af fonAinårens hand. BÅT hem, efter du få mil och ef fer du der behöfs, det medför wisserligen en slörre glädje, ån att dansa bort qwällen, Men för Elja mill jag omtala det och blifwa din förspräkare hos gubben. Efter ssorm och has gel låter nog Gud fin sol skina. Den sam