Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1853, sida 1

Torparenoostatkarlen. (Forts. fr. föreg, N:r.) De båda männerna woro smaårig2. Dec hade framlefwat sina dagar få godt fom tids sammans; olifbeten i deras karakler hade uppe wäckt många berörelsepuakter dem emedan. De: tas wänskap utgjorde uppflag af forntida foslbrödralag. Ämaet fom nu afhandlades war kärlek. Koa, stea att älska, har för allmogen ej samma bes tydelse, som inom den bildade klassen, hwilkra i den oupphörliga jagten efter idealer ide fil: tan wänder ryggen ät den blida få0het som minfande uppspirar, en kaaske ej vopsat ikiftande men desto doferikare blomma i merflige hetens änau ej tilldagda Eden. Ty liksom dtkten, dar werkligheten äfwen silt af wänliga genier waktade paradis, i hwilket menniskan, når hon rått mil, fan lustwandra och sola fig i glansen af den faliga lankan: att såsom hon bar utgått från kärlek, få skall bon och återse wända tid den, ea slråle af sin sol, när den afgörande aftonen iabryter. Denna kärlik, dea cada sanna, ligger hos allmogen, såsom isblomman isnöa, icke dock förfrusen, men gömd under den kalla yta, fom wanligen påtryckes menniskan, når hon mycket fördisss, tillbakasättes eller på nägot annat sätt djupare lider. Medwetaadet