Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1853, sida 2

sade att isen mäste dafwa bildat sig wid kusten af något afläaset land. Men ingenting fans, hwarmed jag funde fila min hunger. Intet frufet djur, ingen död fogel belånade min eftere forskaiag, och sedan jag med möda och anfiråas ning wandrat omkrina öfwerallt, der isen, eder något deri faslfruset föremål, gaf mig forfåde lutade jag mig slutligen hopelös emot en af bruten tad, fom framstad ur isen. Öfwer mig — ty berget war ganska högt — tornade fig, outsägligt slorartadt, kala och glänsande tinnar af ren, näslan genomskialig is. Omkriag mig låg Occanen stiba och lugn, oh framställde en ljudlös och orörlig Yta. Dagen framskred långsamt och enformigt, natten kom och äan satt jaa på tallen, liksom tibintetajord. Månon gick upp; — iag bar als tid älskat månan och under denna natt då jag dubbelt ensam betraktade hennes rena skifwa och tänkte på de många wäaner, med hwilka jag, under söderas warma himmel, setat på min af winrankor omslinarande tröstel och nåfan tibbedt hennes milda skönhet — på de talrika wäanaer, fom troligen i samma ögonblick i mitt förloras de fädernisland, aenom henaes åsyn, återkallar de minnet af den frånwarande wäanen, då glömde jag en slund, att jag mar ensam och mifide des på ett isberg. (Forts.)