Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1853, sida 2

nytt lif och mod åt hans kamrater i swåra och bedröfwade stunder. Eduru han war förfärliat söndersliten, och Hang ansigte förwridet och tig en del uppätet af roffoglarne, iaenkände jag ho: nom likwäl saart och wille en lång stuad intala mia att han ej änau war helt och hållet död. Ett swart band hängde om hang Hals; jag framdrog det och warseblef ett miniaturporträtt af en ung, wacker flicka, hwilket jag, jemte hand klocka och plånbof, inlade i hang näsduk, i af siat att, om jag fielf bl.fwe räddad, lämna dessa föremål åt hang wänner, till ett minne af hang sorgliga slut; derpå tog jag liket i mina armar, bar der til isens kant, och släppte det fakta ned i hafwet. Nu mar jag enfams Gripen af länslan af mia enfambet och åf: wergifna belägenhet, satte jag mig ned, med anfigtet gåmdt i häaderna, och öfwerlemnade mig åt mia förtmiflans Hwarför hade jag ej gått till botten såsom mina kamrater? En luga graf i dafwets djup eler i ett hafswiduoders incfe wor, war dock att föredraga framför denna lef. mande isgraf. Kärlekea til lifwet behöl slutligen åfmers handen öfwer förtwiflan! Jag tele mig upp på fötteraa och säg mig omfring, om jag ci funde upotäcka något medel, att bewara mitt lif. Snart warseblef jag, att på den widsträckta ismassan lågo kringspridda flera klippstocken, trädslammar och andra föremål, hwilka bewi