Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1853, sida 2

Han bad sin älskade förlåta den sorg, han wåhade henne och sade, att han blott, för att säna benne farwäl, hade uppskjutit sia flykt til nästa morgon. Han bad derföre om ett Ögons blicks samtal i trädgården mid midnatten. Klockan war nåra tolf, altiag i hufet fils la. Therese och jag smögo oss ned i trådgåre den, der wi sakta Öppnade en lucka på planket. Kaptenen wäntade redan utanför. Han kröp sakta in. Jag tihslåät försiatigt luckan efterkos nom, och såg mina älskade med bänryckniaa Fas fa fig i min riwals armar. Tusea dolkslyng genomborrade mitt bjerta. Jaa trodde mig res dan hafwa tömt swartsjukans bägare, men dens na fon hade dock icke målat fig för min fans tasi. De älskonde gingo arm i arm bort til den berså, bakom hwilken jag, berusad af Fårs lek hode drömt den ljufwaste dröm, hwarur jag nyss få smärltsamt uppwakaat. Och nu siod jag der skiltwakt för dem! Ala mina goda uppe fåt, de heliga löften, jag gifwit mig sjelf, fmåls te bort i swartsjukans skärseld. Jag skar tåne tänderaa af förbittring, och knöt händerna med frampaftig mildhet. Jag hade beslutit håla bort ögonen från det lyckliga paret. Men fiåar digt månde jag mig, emot min wilja åt dem, i det jag förbaunade min swaghet och månens klara sken, fom wisade mig denna dödande fon. (Ferts.)