Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1853, sida 1

gen göra mig orolig. — Den skall snart falla, swarade jag: jag känner sjelf nödmåas digheter deraf. Men bewilja mig en bön: Ad: vokaten L. år kanhända i detta ögonblick i stor ängel för fin fon. Tillåt mig blott på en liten stnad gå til honom och lugna Honom — Therese såg förundrad vå mig. Kan du der? frågode hon. — Ja, jag hoppas det, fmarade jag, och ber, att jag åtminstone må få förföfa.s — Ja gåt utbröt hon: Det wore fyod art hirdra dig i ect sådant årende. — Jag wile kalla den gamla huspigan, på det Therese icke måtte wara allena, men bon förs bjöd det, och tikade, att hon önskade i enfam het få somla fina taakar. Janan jag lemna: de heane, tog jag hennes hand, kysste den och sade: Miftro mig icke, min dyrafie fröken: War wiss på, ni fal snart erkänna, att ni ide miftadit er om mig, hwad trohet och til: gifwenhet betvåffar. — Hon swarade mildt: Fa, jag mill tro dig. Ack Gud! det mor: ocså alltför tungt att misia dig. Med beringade fjät ilade jag til min fars hus och mötte i porten en wagn, fom nyligen bade före honom hem. Jag rusade upp i haus rum. Dan flod wod bordet helt ensam. Jag störtade fram til honom och kastade mig får hacg fötter. Jag Fan icke beskrifwa hang förs undran öfwer att fe mig i denna förklädaiag, eler hans glädje att få sluta mig i fisa armar,